raakel.blogg.se

Under min uppväxt har jag ständigt varit omringad av djur av olika slag. Hemhemma på gården har vi haft både hästar, hundar, kattor, tuppar, hönor, kycklingar, kalkoner, ankor, grisar, ökenråttor, kaniner, får... ja, vi hade till och med en tjurkalv en gång. Som mest hade vi över hundra djur under en och samma sommar, men nu har vi (tack och lov) nöjt oss med kategorierna häst, hund, katt och får. Djurantalet ligger numera under 30, ett lite rimligare siffra om ni frågar mig. 

 

Djuren har alltid varit en självklar del av mitt liv, de har alltid funnits där för mig och jag för dem. Så många av mina barndomsminnen bygger på alla de djur vi haft och mina upplevelser med dem. Hästarna som jag lekte med i hagen, var ute på spännande ridäventyr med, borstade, matade, berättade hemlisar för och gosade med. Hundarna som jag promenerade med, gjorde tricks med, hade långa samtal med och byggde hinderbanor åt. Hönsen som jag kröp in och hämtade ägg från, livrädd att "högsta hönset"/tuppen skulle jaga mig. Kalkonerna som jag, i panikrädsla vid utfodringen, klättrade upp på traktordäcken för att undvika. Kattorna som jag mest bara lekte och gosade med. Kalven som vi hoppade runt på ängen med när han smitit. Alla bortstötta lamm som vi tog in och matade med flaska, hur vi räddade livet på "mitt" lilla lamm Totte genom att med ett sugrör suga ut slemmet som fastnat i hans luftrör. För att inte tala om alla gånger jag varit med och jagat de förrymda fåren genom halva byn.

 

Många gånger har alla de där "skräpkatterna", "fårskallarna", och "rappelhästarna" orsakat stor kalabalik på gården, men när jag säger att de fört med sig med sig fler bra än dåliga saker så talar jag för hela min familj. Vi är helt enkelt sådana där människor som inte vill leva utan våra älskade djur. För de är ju så underbart fina och kloka. Än om de ibland smiter ut ur sina hagar och äter upp mammas grönsaksland, gnagar upp köksstolarna eller mumsar i sig alla nystekta köttbullar från plåten.  De är våra älsklingar ändå.